Det går ändå ganska bra nuförtiden. Jag lyckas för det mesta lura världen att jag är en helt vanlig fungerande människa. Men ibland slängs jag omkull av den här bottenlösa saknaden. 

Igår pratade jag med en vän i telefon. Vi pratade om en annan vän som jag tyvärr inte har haft någon kontakt med på länge men som mist livet. Och jag känner med hennes anhöriga, hennes man och barn. Jag sa att jag ju inte vet hur det är att förlora sin partner, men att jag vet hur det är att tvingas leva utan någon jag älskar. 

Idag slogs jag av (och med, återigen) tanken på att jag måste leva mitt liv utan min lilla Lo. Hela. Mitt. Liv. Utan Lo. Det går inte att förstå. Jag vill inte förstå. 

Hur får sånt ens hända?