Älskade Lo

jag har tänkt skriva så många gånger men inte haft orken. Jag har inte haft förmågan att sätta ord på den oändliga saknad och smärta jag känner. Det har jag fortfarande inte. 

Den största chocken verkar ha lagt sig och min kropp har kopplats ihop med mitt inre. Det känns ibland som att jag inte kan andas, som att jag har hundra kilo över bröstet som trycker och gör ont. Det värker i armar och ben och de känns tunga. Jag vill bara skrika men får inte ut ett ljud. Det enda som kommer ut är tårar. Tårar som borde tagit slut för länge sen men som bara rinner och rinner.

På torsdag har vi din begravning och jag är livrädd för vad som ska hända, även om det värsta redan har hänt. Jag vet inte hur jag kommer ta mig igenom den dagen och hur jag någonsin ska kunna fungera som människa igen. Jag vet inte om det kommer komma en tid då jag inte gråter mig till sömns längre. 

Samtidigt vet jag att egentligen borde vara tacksam för livet. Att jag får leva för det fick inte du. 

Jag lovar att jag ska vara tacksam och att jag ska leva för dig. 

Så fort jag samlat styrkan som krävs för att kunna göra det.

 

God natt lilla Lo

mamma älskar dig.