Igår var det ett år sen vi blev föräldrar. Ett år sen det som skulle vara den gladaste dagen i våra liv istället byttes ut till bottenlös sorg och hopplöshet. 

På ett sätt kan jag inte förstå att det är ett helt år sen jag fick ha Lo i mina armar. Samtidigt känns det nästan som ett annat liv eftersom det hänt så mycket på det här året. Jag känner att om vi klarat ett år av den djupaste sorg en människa kan uppleva kan vi klara vad som helst. Och alla små vardagsbekymmer känns så oviktiga. Det löser sig alltid.

 

Vi hälsade på Lo igår på kyrkogården. Resten av vår familj (mamma, pappa och lillebror) samt mormor och morfar. Lo fick en ballong i form av en etta eftersom hon ju fyller ett år. Hon fick också blommor, ljus och en liten ekorre. Vi tog kort med lillebror och då blev det ännu mer tydligt att Lo är borta. Vår familj kommer alltid vara trasig och om vi ska vara samlad hela familjen måste vi åka till kyrkogården. Det gör så ont i mig när jag tänker på det. 

 

Jag saknar dig så mycket. 

God natt lilla Lo

mamma älskar dig.