Idag har det gått fem veckor. De längsta veckorna i mitt liv. Det känns som att jag har åldrats en livstid sen jag tvingades inse att jag inte skulle få känna min dotters hjärtslag utanför min mage. 

 

Mitt liv ser inte likadant ut längre, det hade jag självklart inte räknat med eftersom jag har blivit mamma och då förändras livet. Skillnaden mellan mig och andra mammor är att jag har inget barn i livet att få vara mamma till. Utifrån sett är mitt liv inte annorlunda från hur det var innan Lo kom. Det förväntas av mig att jag ska gå vidare med livet och att sen ska vardagen rulla på "som vanligt" och jag ska vara en fungerande människa som kan ta hand om mig själv och om hushållet och kunna sova om nätterna och kunna jobba som om ingenting har hänt. Det gör mig så ledsen och arg. Vissa stunder kan kännas bättre och idag har jag inte gråtit förrän den stora saknaden sköljde över mig för någon timme sen. Men det känns nästan som att ju längre tid jag klarar att fungera "normalt" (kunna föra ett samtal och inte gråta), desto större blir bakslaget sen och det blir svårare att få stopp på tårarna när de väl kommer. Jag känner att jag kan inte hålla uppe fasaden av att allt är som vanligt eftersom det inte är som vanligt. Inget är som vanligt. Inte för mig. Jag är en annan människa nu. Mitt enda mål i livet just nu är att överleva dagen. Och att överleva natten. Och att överleva nästa dag och nästa natt. Att skingra tankarna och att låta tankarna komma. Jag försöker hitta balans. Men det går inte just nu för ingenting är som vanligt.

 

God natt lilla Lo

mamma älskar dig.