I en alternativ värld skulle du födas idag, den 11 oktober. Det var det som var sagt från början. Många som pratat med mig trodde att du skulle komma senare än så eftersom det var min första graviditet. 

I en alternativ värld skulle jag få träffa dig idag och det skulle vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Det kunde jag omöjligt veta innan, men jag vet det nu. Jag skulle självklart ha ont och vara trött, men jag skulle ha dig i mina armar och jag skulle få åka hem med dig några dagar senare. 

I en alternativ värld skulle du få komma hem till ett hem där vi fixat och donat så mycket i vår längtan efter dig. Vårt hem, som vi anpassat efter vår lilla familj. 

 

I den riktiga världen kom du för två veckor och två dagar sen, måndagen den 26 september kl. 04.39. Du hade grejat runt i magen för fullt under de 39 timmarna på förlossningen och många veckor hemma. På nätter, på dagar, men alltid efter att jag ätit ett mål mat. Det kändes alltid så tryggt att veta att du fanns med mig och att du var full av liv. 

Därför var vi heller aldrig oroliga under graviditeten. Eller "vi" ska jag nog inte säga då det mest var jag som inte var orolig. Hur kunde jag vara det när alla kontroller sett bra ut och jag kände dig i magen?

 

Jag var inte heller orolig under förlossningen, jag hade nog med att stå ut i smärtorna. Det var inte förrän jag hörde paniken i läkarnas och barnmorskornas röster som jag förstod att något var fel. 

Du, vår allra käraste skatt, vår älskade lilla Lo var inte vid liv kär du kom ut ur magen. 

 

Mitt förnuft vet att jag inte hade gjort något fel, men hjärtat och känslorna gör att jag ändå tar på mig skulden. "Jag var så trött, om jag bara hade orkat lite mer hade det säkert gått bättre."

"Det är fel på mig och min kropp eftersom de var tvungna att ta hål på fostervattnet och ge mig värkstimulerande dropp. Det är fel på mig och min kropp eftersom värkarna tog slut mitt under krystandet. Vem som helst annars hade klarat det bättre."

"Om jag hade stått på mig mer och sagt att jag inte orkade hade jag kanske fått ett akutsnitt istället och då hade du fortfarande varit vid liv."

"Jag skulle inte ha tackat ja till morfin två kvällar innan för att få sova, de sa ju faktiskt att barnet kan bli slött av det."

 

I en alternativ värld hade jag kanske också fått hjälp med att handla mat idag. Det hade nog däremot berott på att jag varit trött och upptagen med att ta hand om min bebis. 

I den riktiga världen får jag hjälp med att handla idag för att jag inte har orkat gå utanför dörren på fyra dagar och får panik av att ens tänka på att åka till en affär där det finns andra människor. 

 

I en alternativ värld hade vi kanske kommit hem från BB imorgon och jag hade fått bädda ner dig i spjälsängen eller i ditt babynest. 

I den riktiga världen kommer jag att få bädda ner dig imorgon, men då är det i en liten vit kista. 

 

God natt lilla Lo

mamma älskar dig.