Även om det inte direkt har varit hemligt har vi inte gått ut med det officiellt än. Jag ville vänta till den "magiska" gränsen vid v. 22+0 då det juridiskt sett inte är ett foster längre, utan ett barn. Däremot vet de som träffat mig hur det ligger till eftersom magen inte riktigt går att dölja längre. 

 

Det har gått väldigt fort för oss att bli gravida igen och det är jag så tacksam över. Jag tror att det blivit lite av min räddning från att förgöras helt av sorgen efter Lo. Det har gett oss lite hopp inför framtiden även om vi inte vågar hoppas särskilt mycket alls än. Det har också gjort saknaden efter Lo påtagligt mycket större eftersom livet skulle sett helt annorlunda ut om allt hade gått bra den där dagen då vi blev föräldrar. 

 

Det enda jag egentligen vågat köpa eller förbereda inför lillebror är att köpa filten på bilden. Det känns så viktigt att lillebror också får en filt och att den liknar den som Lo fick. För hur det än skulle sluta nu med lillebror vet vi att vi kommer få ha honom hos oss, som vi fick med Lo. Jag vet att jag kommer få hålla honom i mina armar om än bara för en kort stund, nu när vi gått förbi gränsen vid v. 22. Det känns hemskt att behöva haka upp dig vid en sån grej, men å andra sidan är det också så verkligheten ser ut.

 

Eftersom det har gått så fort för oss med den nya graviditeten (även om dessa tre månader det handlade om där emellan kändes som flera år för mig när jag var inne i det) har det rört upp mycket känslor då vi har försökt att på något sätt glädjas lite samtidigt som vi egentligen har varit och fortfarande är mitt inne i sorgebearbetningen efter Lo. Det har varit och är väldigt tufft även om vi har mycket stöd runt oss. Jag har varit och är väldigt orolig över vad som jag nu tyvärr vet kan hända, även om alla läkare och annan vårdpersonal säger att risken att det skulle hända samma familj två gånger är mycket liten, i alla fall då de inte kunde hitta något fel på varken mig eller Lo. Dessa ord känns dock just som tomma ord för mig eftersom det ju är mycket liten risk att det händer en gång och det hände ju ändå.

Eftersom sorgearbetet och den nya graviditeten sker parallellt nu springer jag fortfarande mycket hos vården, i snitt två gånger i veckan. Jag och min man går hos kurator där vi pratar igenom sorgen och får ett nytt uppdrag eller ett nytt sätt att se på sorgen att fundera över inför varje gång. Jag går även hos psykoterapeut där jag försöker sätta ord på alla känslor kring den nya graviditeten och vad den innebär med oro, skuldkänslor och allmän förvirring.

Förutom det psykiska har jag även extrainsatta läkarbesök, några extra ultraljud och kontroller hos barnmorskan, provtagningar och samtal inför förlossningen som ska komma. Att vara i allt detta tar mycket energi och jag måste gå och lägga mig ett par timmar varje eftermiddag för att orka med. Jag går på antidepressiva tabletter och jobbar fortfarande halvtid och kommer antagligen att göra det fram tills i sommar då jag kommer vara hemma på heltid med semester och föräldrapenning. Det känns som att jag har vunnit på lotto varje gång jag får sjukpenning från försäkringskassan eftersom jag enligt deras riktilinjer "borde" klara av att jobba mer än halvtid eftersom min sjukdomsdiagnos fortfarande är depression, dock har det nu tillkommit en del graviditetskrämpor också. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg bara om försäkringskassan, men det orkar jag inte och tänker inte lägga energi på. Det känns bara så oväsentligt att något så ytligt som pengar ändå kan skapa så mycket oro och problem när jag inte orkar bry mig det minsta om det egentligen.

 

Hursomhelst är jag fortfarande svag och mår dåligt, men börjar se att ljuset kanske kan komma tillbaka en dag. Det känns också tudelat eftersom jag börjar inse att jag i framtiden kanske kommer kunna vara glad ibland, trots att mitt förstfödda, efterlängtade barn ryckts ifrån mig. Det känns också tryggt på något sätt att jag kanske kommer kunna uppfylla löftet jag gett dig, älskade Lo: 

jag ska leva för dig nu.