Nu ligger jag här igen. Ligger för att jag fortfarande, åtta veckor efter förlossningen, inte kan sitta. Min svanskota har en "misstänkt fraktur" enligt läkaren, och vad jag har läst på diverse sidor och forumstrådar verkar det inte som att jag kommer kunna sitta som vanligt på ytterligare ett par månader. 

Jag ligger här igen och tittar på bilderna som föreställer det vackraste jag sett. Jag måste göra det ett par gånger om dagen. Jag bara måste, för det är det enda jag har. Kärleken till Lo gör så ont, men det är också det största som hänt mig. Därför måste det få göra ont. Det går inte att "gå vidare" eller "släppa taget". Jag vill aldrig göra det. 

Min dotter är död. En del av mig kan fortfarande inte ta in det. 

Åtta veckor känns både som ett par dagar och flera år. Det känns som att min roll i livet innan Lo spelades av någon annan. 

Vi har gått igenom en traumatisk förlossning med fysiska smärtor som inte är av denna värld. Vi fick höra paniken i vårdpersonalens röster då hon kommit och vi fick se hur de bara sprang iväg med henne. Vi har fått hålla i hennes fina, perfekta, men också livlösa kropp. Vi har fått lägga över henne från en säng till en liten vit kista. Vi har fått skriva avskedsbrev och lägga ner dem tillsammans med tröjan som vi köpte till henne flera år innan hon ens fanns, i längtan efter henne. Vi har haft begravningen. Vi har varit på hennes minnesstund i kyrkan. Vi har tänt ljus för henne. Vi har skrivit hennes dödsannons. Vi har fått ta avsked innan vi ens fått säga hej. 

 

Det jag undrar nu är hur fan jag någonsin ska bli en fungerande människa igen.