Sedan jag skrev senast har det kommit och gått tusen tankar i mitt huvud. Jag har nog inte riktigt vågat sätta ord på dem här i bloggen, för på något sätt har det känts som att det i så fall skulle jinxa något med den nya graviditeten. Nu när jag skriver det märker jag själv att det låter konstigt - men så har det känts. 

Jag har en bok som jag skaffat på uppmaning av vår fantastiska kurator, en bok där jag skriver till Lo. I början var det tänkt som skrivuppgifter som ska hjälpa oss att ta oss vidare i sorgen, men nu när jag inte fått någon ny uppgift av kuratorn skriver jag fortfarande i den ibland. Jag skrev bland annat om urnsättningen vi nu haft (i juni). Det var en väldigt tung dag mitt i att livet ändå börjar återgå till något slags normalitet (för normalt kommer det ju aldrig bli igen). Dagen efter urnsättningen kändes det som att jag var nertryckt på botten igen i sorgehavet. Annars känns det som att jag mest plaskar runt vid ytan men att nån våg sköljer över mig ibland. Dock är det inte lika långt upp till ytan igen och det känns som att det är lättare att stå ut under tiden vågen kommer, för jag vet att snart kommer jag att kunna andas igen.

 

Vi har nog mycket lillebror att tacka för att vi ändå står på benen igen. Vi kommer ju få kejsarsnitt den här gången för att jag känner att jag inte skulle klara en vaginal förlossning igen. Inte såhär tätt inpå i alla fall. Denna försäkran har gett mig lite mindre ångest inför förlossningen och nu idag är det en vecka kvar till det planerade snittet 21 augusti. Om en vecka kommer jag alltså få ha lillebror hos mig. Jag hoppas allt går bra men vågar inte ta någonting för givet. 

 

Idag är jag i vecka 37+2, vilket betyder att jag är lika långt gången som jag var när Los förlossning startade. Det gör att de kommande dagarna kommer att vara extra jobbiga för mig då jag minns tillbaka. Det gör också saknaden mer påtaglig och sorgen blommar upp lite lättare än annars. Men en vecka borde jag klara - om nu inte lillebror skulle bestämma sig för att vilja komma ut tidigare.

 

Annars skulle jag vilja säga att jag är riktigt trött på att vara gravid nu. Det känns som att jag varit gravid i flera år och kommer nästan inte ihåg hur det är att inte vara gravid. Och eftersom det ju varit verkligheten så länge nu känns det ju lite som att det alltid ska vara såhär nu. Därför har jag nog lite svårt att förstå att det är över om en vecka bara. Eftersom jag fått graviditetsdiabetes (som vi misstänker att jag hade med Lo också eftersom hon blev så stor) har det fysiskt varit lite extra tungt den här gången, rent fysiskt med alla provtagningar, insulinsprutor och framförallt planering av alla måltider. Jag hoppas verkligen att diabetesen försvinner efter förlossningen, som läkarna säger att den brukar göra.

 

 

Jag vill avsluta det här inlägget med att lägga in en bild på Los grav. Jag var där för några dagar sen och planterade lite nya blommor så jag vet att hon också har det fint tills lillebror kommer.