För tio dagar sen var äntligen dagen här. Operationen gick jättebra och vi fick vara med om det vi inte fick med Lo: skriket. Lillebror skrek direkt när han kom ut. Vi började grina och kunde inte tro att det var sant. 

Förutom lite extra tid på sjukhuset pga gulsot har allt gått jättebra. Och det var inte direkt jobbigt med gulsoten heller, lillebror låg så snällt i sin solsäng och hans höga bilirubinvärde sjönk fort tack vare det. Vi fick åka hem igen efter två dagar och sen dess har vi varit hemma. Vi blev utskrivna på riktigt i tisdags och här hemma funkar allt jättebra.

 

Vi är så tacksamma att allt har gått bra den här gången, och det första dygnet sov nog ingen av oss eftersom vi ville ha lillebror i famnen hela tiden. Andra kanske tycker det här är en konstig tanke, men de som förlorat ett barn förstår mig nog: om det skulle vara så att vi bara får "låna" honom en kort tid nu vill jag inte se tillbaka och tänka att jag skulle ha hållit honom mer, jag skulle ha pussat på honom mer, jag skulle ha... osv. Jag vill njuta av honom då mycket som det är möjligt och det har jag nog lyckats med hittills. 

En annan tanke som slog mig när vi låg på BB var att jag kunde ligga och pussa på hans huvud så länge jag ville. Jag skulle inte behöva lämna ifrån mig honom. Jag behövde inte säga hejdå innan vi träffats. Hans huvud var varmt och det blev inte kallare ju längre tiden gick. Det var så stort och så sorgligt samtidigt, jag saknar Lo så mycket. Först nu förstår jag vad vi gått miste om på riktigt, och vad Lo gått miste om. 

Tusen tankar som vanligt. Glada tankar och ledsna tankar. Oerhörd saknad samtidigt som att lillebror inte skulle ha funnits om Lo fått stanna hos oss.

Här har vi honom, vår Marlon: