Tänk att det krävs så mycket energi till att ladda psyket inför vissa saker. Idag var det tänkt att vi skulle lägga Lo i kistan och köra henne till kyrkan inför begravningen. Jag hade ställt in mig på att få se henne och kunna prata med henne idag. Att få lägga ner våra brev, tröjan och gosedjuret till henne. Jag var inställd på att det skulle bli en tung dag. Jag hade blandade känslor inför detta möte. Dels har jag känt längtan inför att få se henne igen och dels har jag haft panik över att det kanske är sista gången jag får se henne på riktigt. Min man har också haft många tankar och vi har inte sovit särskilt bra natten till idag. Jag somnade efter utmattningen av att ha gråtit så många gånger igår och med en halv sömntablett i kroppen. Ville inte ta en hel eftersom vi hade en tid att passa idag. Min man hade inte sovit många timmar alls.

 

Jag satt och skrev en sista liten lapp till Lo där jag förklarar tanken med gosedjuret, att det inte är vilket gosedjur som helst. Då ringde telefonen och det var begravningsbyrån. 

"Vi måste flytta fram kistläggningen för sjukhuset som gjorde obduktionen har inte skickat tillbaka henne än."

Min värld rasade. Igen. 

Det vi laddat så mycket inför skulle inte hända idag. Vi fick flytta det till på måndag. 

Eftersom det är en lex Maria-anmälan gjord sa min mamma att obduktionen måste göras av ett annat sjukhus än där händelsen inträffade, vilket är logiskt. Däremot tycker jag att när det gäller såna här saker borde den det berör få veta om det lite mer än tio minuter innan det är dags att åka. Jag känner ilska och förtvivlan. Samtidigt spred sig en liten lättnad i min kropp då det gick upp för mig att idag inte var sista gången jag fick se henne.

 

God natt lilla Lo

mamma älskar dig.