De senaste veckorna har jag börjat jobba. Det funkar okej vissa dagar och känns näst intill omöjligt andra dagar. Jag jobbar inte med mitt "vanliga" jobb, det skulle jag inte klara just nu. Jag jobbar inte heller heltid utan kämpar med att bara klara halvtid. Vissa dagar kan det kännas skönt att träffa lite människor och prata ytligt om något som hänt eller så. Andra dagar känns allt bara förjävligt och jag orkar inte hålla uppe masken så länge. Vissa dagar känns fel från början medan andra kan börja bra och kännas helt okej. Men sen kommer det såklart. Som ett slag i ansiktet varje gång. En bebis i väntrummet som är några dagar äldre ändad Lo skulle vara nu. Jag vill inte se, jag  vill inte höra och det finns ingenstans att gömma sig. Jag kan inte ta på mig hörlurar med högsta volym och blunda. Från att ha tyckt att dagen flyter på bra till att agera på ren överlevnadsinstinkt igen. Aldrig något som förvarnar. 

Eller så möts jag av en mamma och ett barn och mamman kallar sin dotter för Lo. Vart ska jag ta vägen?

 

Det känns som att alla får barn. Hela tiden. Att slentrianscrolla på facebook betyder att minst någon i veckan har fått sin bebis och allt har gått bra och familjen mår bra. Slå mig i ansiktet igen.

Och jag undrar varje dag vad fan vi har gjort för att förtjäna detta. Varför kunde inte vi få vara en lycklig familj?

 

Imorgon ska vi på återbesök på specialistmödravården där vi troligtvis får veta om de hittat någonting mer som kan peka på vad det var som gick fel. Jag är så rädd att vi ska få veta att något var fel som kunde ha rättats till. Jag går sönder av tanken på att något eller någon kunnat påverka hur allt slutade. Imorgon vet vi kanske. 

Vad lätt det kommer gå att sova i natt...

 

Gonatt lilla Lo

mamma älskar dig.